Att tjuvkika på historien

Genom vår historia kan vi förutspå framtiden, sa någon intelligent människa någon gång. Och det ligger sanning i det påståendet. Historien och jag är polare, inte för att det på något vis innebär att jag kan se in i framtiden. Men jag ser likheter, gemensamma drag, både i stor och liten skala.

Lars Gustafsson drog historiska paralleller när han "kom ut" som piratpartist. Jag tänkte berätta en historia som inte ska tolkas som att jag gör en direkt jämförelse med dagens värld. Utan den ska mer ses som en inspirationsberättelse, vad som kan hända när små människor gör stora saker.

För lite mer än tre tusen år sedan höll bronsåldern på att ta slut runt medelhavet. Utsträckt runt havet låg flera stora kungadömen som vart och ett styrdes av en maktelit där kungafamiljen stod högst i rang. Tidens viktigaste vapen i de stora slagen som ägde rum var krigsvagnar dragna av en eller två hästar och bemannade med en kusk och en bågskytt klädda i ringbrynja från topp till tå. Ekipagen var snabba och effektiva och på den tiden trodde man de var ostoppbara. Men så runt 1200f.Kr hände något som skapade förändringar som ledde världen i en helt ny riktning. Utan någon större förvarning började de stora städerna och de vackra, utsmyckade palatsen att ödeläggas eller överges. På ruinerna finns spår av jordbävningar, men endast jordbävningar kan inte få människor att överge hundraåriga, ja till och med tusenåriga, traditioner. Jordbävningar hade drabbat städerna förut och man hade återuppbyggt dem. Nej något annat bidrog till att de stora kulturerna runt medelhavet dog ut en efter en. Spåren efter vad det var hittar vi på väggarna i det Egyptiska templen i Medinet Habu och Karnak. Där finns det att läsa om "The sea people".

Sjö folket var enligt egyptierna sju stycken fruktade stammar som drog omkring i medelhavet förmodligen på jakt efter land att erövra och bosätta sig i.
Så vem var dessa sjö människor? Sanningen är att vi inte vet så mycket om dem förutom det vi kan läsa på väggarna som egyptierna dekorerade och i ärlighetens namn så var de mer intresserade av att framhäva deras egen seger över dessa sjö folket än att ge historiska fakta till eftervärlden. Forskarna idag tror dock att dessa människor var legosoldater som de olika mäktiga rikena hade använt i de krig som härjade i medelhavet. Men på grund av långvarig fredstid så stod de sysslolösa och utan riktiga befälhavare. Troligen så var de missnöjda och kanske till och med bittra över att gå sysslolösa och inte ha någon inkomst. Steget till att bygga upp en revolution var inte långt borta. De ville ha sitt eget land och de ville förmodligen ha ett litet startkapital.

Dessa människor var vältränade soldater, troligen veteraner från flera krig. De visst vad de gjorde. Men bilderna som beskriver dem visar att de var vanliga fotsoldater. De bar en lätt läderjacka, en liten rund träsköld som var klädd med skinn och en hjälm som troligen var mer till dekoration än för skydd. Hur kunde dessa män tävla mot dåtidens stormakter med deras krigsvagnar som ansågs vara oförstörbara? Troligen ligger svaret i deras erfarenhet, de viiste vad de kämpade mot, de hade tidigare stått sida vid sida med stridsvagnar. De visste hur offantligt effektiva de var men även vilka deras svaga punkter var. För en stridsvagn har svagheter.

För det första så blir det problem så snart terrängen blir ojämn och stenig, stötdämpare och terränghjul var okända begrepp på den tiden... Men den största svagheten var hästarna. Sjö människorna använde sig av korta kastspjut som tidigare endast hade använts för jakt. Syftet var inte att skada kusken eller bågskytten eftersom båda var klädda i ringbrynjor. Nej målet var hästen. Dödade man eller skadade man hästen så blev ekipaget stillastående och kuskens och bågskyttens ringbrynja gick från att ha varit ett utmärkt skydd till att bli tunga, otympliga kläder som gjorde det näst intill omöjligt att fly eller vara effektiv i en närstrid. När detta väl upptäcktes kunde de stridsvana sjö folket ta upp striden med elitens armeer och efter vad vi kan se så var de väldigt effektiva.

De lämnade ödelagda städer och riken efter sig. Det finns till och med en lertavla som har hittats i en av städerna som plundrats. Meddelandet var enkelt men desperat:

Far, männen i båtar har kommit och härjat mitt land. Om du ser att de är på väg så skicka bud.

Lertavlan lämnade aldrig fram sitt budskap, den hittade inuti en ugn där den lagts för att härdas...

Sjö folket fortsatte sitt tåg genom hela medelhavet och mellanöstern. De stannade inte för än i Egypten. Egypten var ett av de största och mäktigaste rikena på den tiden. De hade en fördel som de andra inte hade haft: de visste vad som var på väg. De hade fått information från sina allierade som hade drabbats av sjö folket och de gjorde precis samma sak som sjö folket hade gjort med stridsvagnarna. De tog reda på sin fiendes svagheter och trots fiendens namn så var svagheten vatten. I ett stort sjöslag så slog egyptierna ner sjö folket och ristade sedan in sina stora bedrifter i tempelväggarna. Vad som hände med sjö folket vet ingen men troligen så slog de sig ner i de rikena de hade plundrat och ödelagt. Enligt vissa källor skulle en lite större falang ha bosatt sig i dagens Israel.

Bakom sig lämnade de ett ödelagt medelhav. Men genom sina handlingar så hade de effektivt berövat makteliten dess makt. Kvar finns bönderna och hantverkarna och alla de andra "vanliga människorna". I det klimatet hände några av vår historias mäktigaste framväxter. Mitt i detta reste sig det klassiska Grekland med sina statssamhällen och med dem så lades grunden till det vi i dag kallar demokrati. På grund av ett fåtal "små" människors nya ideer och deras tro på dessa ideer så skapades möjligheten för demokratiskt tänkande.

Lösningar, inte problem

Jag satt som vanligt och surfade mig igenom diverse olika bloggar efter jobbet. Ja jag tillhör den skaran som faktiskt måste jobba kväll även på pingst. Jag råkade på en blogg som fick en femöring att trilla ner för mig. Meningen som fick lyset att tändas var:

Jag fullkomligt älskar piratpartiets förmåga att se lösningar på problem.

Jag vet inte varför jag aldrig sett det innan, det är ju så självklart. Jag tycker meningen ovan sammanfattar partiet på ett underbart sätt. Med många andra partier så får man höra att de vill göra det ena efter det andra men (och sedan kommer en oändlig harang) de andra partierna arbetar mot oss, ekonomin är inte gynnsam, tekniken finns inte, det behövs utredningar, ja vi kan fortsätta nästan utan ände. De ser de stora problemen och fastnar.

Piratpartiet har ett envist och kanske naivt sätt att se på det. Vi har lösningarna och vi ska driva igenom dem till allas gagn. Det många tar för velighet eller som en svaghet att vi inte har bestämt vilken grupp vi vill tillhöra, handlar tvärt om att vi har målet i sikte och vägen dit kan anpassas. Vi ser lösningen och det finns inget, eller i alla fall väldigt få saker, som kan få oss att vika från den övertygelsen.

Om det här är för att vi är ganska nya inom politiken och därför har kvar vår "barnsliga" naivitet och fantasi så må det vara. Låt oss utnyttja det och låt det bli vår ledstjärna. Låt oss försöka bevara det som andra tycks ha förlorat.
Låt oss fortsätta på den vägen som vi redan går: hitta lösningarna och arbeta för att förverkliga dem.

Varför pirat?

Tillåt mig att upprepa mig genom att börja med meningen: Det började med att EU-valet stod och knackade på dörren....
Jag insåg att "gammelpartierna" inte erbjöd något som lockade. Jag ville ha ett parti som såg den stora bilden, ett parti där jag visste vad jag röstade på. Valet visade sig inte vara så svårt.

För mig är PP det enda öppna och ärliga partiet. De är helt öppna med det faktum att deras hjärtefrågor, stöttepelare, grundidéer, kalla det vad man vill, är det man satsar på. Jag vet att om de får välja mellan att få sin vilja igenom med tex medicinsk patent och att få högre jordbruksstöd så kommer de alltid att välja det medicinska patentet. Jag vet vad jag röstar på, jag vet vilka val de kommer att göra. Hur ofta kan man säga det om ett parti?

Men det som är den avgörande frågan som fick mig att pli pirat, nej det är inte gratis musik ;), är att det är det enda partiet som jag har råkat på som vill börja bygga grunden färdigt och få den stabil innan de ger sig på fasaden. För om vi inte har våra grundläggande rättigheter så har vi inget.

Men allt det är skäl att rösta på ett parti, jag tog ett steg som jag aldrig trodde att jag skull ta. Jag blev medlem, en av de (i skrivandets stund) nästan 47 000 medlemmar som är piratpartiet. Varför? Därför att PP fick mig att känna att jag kunde hjälpa till, jag var nyttig, gjorde en skillnad, ja jag var kanske till och med nödvändig. Egentligen är jag inte ens i närheten av den bild som man ofta får se av "pirater". Ofta beskrivs de som unga män som är duktiga på datorer och som mer eller mindre lever sitt liv på internet. Ja till en början är jag ju ingen man och jag börjar nå den åldern då man inte längre beskrivs som ung och även om jag älskar mina datorer och friheten med internet så är jag i grunden helt okunnig om datorer. Men min åsikt blir ändå hörd. PP är bredare än många tror och idag finns det medlemmar från alla vägar i livet. Lika lite som att alla moderater är medelålders män i kostymer och att alla miljöpartister äger en kånken och Palestinasjalar så är piratpartister en homogen grupp. Alla är välkomna, alla röster blir hörda och alla åsikter diskuteras.

För att summera mitt något splittrade inlägg här ovan så kan ajg inte tänka mig att lägga min röst och mitt stöd till något annat parti än Pirat Partiet. Så hissa "jolly roger" och gnola med mig:
"Yo ho, yo ho, a pirates life form me..."

Internetfrihet

Det hela började när EU-valet knackade på dörren. I grunden är jag något av en idealist och anser att man som medborgare är skyldig att göra sin röst hörd. Om inte vi formar vårt samhälle, vem ska då göra det? Så jag skulle rösta, men ingen av de "gamla vanliga" partierna lockade. Ett tag snuddade jag vid tanken på att rösta blankt, den lockade inte alls. Så valet föll på att ta reda på vad alla de små partierna stod för. Som de flesta andra hade jag hört talas om dem, men visste inte riktigt var de stod.

Så jag vände mig till internet och de olika hemsidorna. Vad jag hittade är mindre intressant än att jag verkligen hittade något. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur det var utan internet. Ja jag är inte så uråldrig som det låter. Datorn gjorde intrång i mitt hem när jag var omkring 12 år, men det dröjde säkert fem år till innan internet följde. På den tiden var det ett ostadigt och långsamt modem. Jag tillhör kanske en av de sista generationerna som kommer att minnas hur plågsamt faktasökandet var innan internet.

Biblioteket var bästa chansen, förutsatt att du hade möjlighet att ta dig dit under öppettiden och att de valde att ta hem ordentligt med böcker i det ämne du letade efter. Din möjlighet att hitta information var hela tiden styrd av andra, de som köpte in böcker på biblioteket eller i bokhandeln, de som valde vilka artiklar som skulle publiceras i de olika tidningarna osv. Men med internet så släpptes informationen fri, på gott och ont. Idag kan alla göra sin åsikt hörd. Letar jag efter fakta så behöver jag inte lägga mitt hopp till mitt lokala bibliotek. Jag kan själv söka reda på de böcker/tidskrifter/publikationer jag behöver och ofta kan jag få dem hem i brevlådan. Det finns inte längre någon som begränsar vad jag kan läsa.

När jag iakttar ungdomar som är uppväxta med internet idag så slås jag ofta av en sak: De är utomordentligt skickliga källkritiker. De sorterar sig igenom hemsidor, bloggar och andra informationskällor med en effektivitet som förundrar mig. Trotts att jag under fem år har drillats i konsten på högskolan så känner jag mig underlägsen de här naturbegåvningarna. De kan skilja agnarna från vetet.

Men vår frihet på internet håller på att begränsas. Fildelningen är nu förbjuden och många sitter hemma i stugorna och säger att friheten på internet inte kommer att drabbas. Tvärt om, första steget är taget, vad blir det andra? När man i skolan diskuterade åsiktsfrihet så fick man lära sig att man inte kan förbjuda ens de mest kränkande åsikter eftersom man då var på väg utför en brant backe utan broms. Vem bestämmer vilka åsikter som är bra och dåliga och när sätter amn stopp?

Det samma gäller vår frihet på internet. Fildelning må kanske se ut som ett litet och obetydligt steg, men det är likväl ett steg. Vad säger att det stannar här? Just nu är det fildelning som är boven, det oacceptabla, det som är fel. I morgon kan det vara något helt annat. Steget är taget och det är nu vi måste protestera, inte i morgon, inte om ett halvår. Vi måste markera nu att det är oacceptabelt och att vi vill ha kvar internetfriheten. Vi vill inte gå tillbaka till den tiden då vårt informationsflöde begränsades av vissa. Informationen tillhör oss alla, alla ska ha lika rätt att ta del av den.