Hur många gånger ska piratpartiet bli ansatta för att man väljer att satsa på frågor som man är insatt i och är duktig på? Vi blir allt som oftast kallade för enfrågeparti, trotts att vi i alla fall driver tre huvudfrågor, kanske vore det lite bättre att kalla oss fokusparti. Vi fokuserar där vi ser att problemet finns. Vi vet att vi inte kan fokusera på allt eller vara experter på allt. Så vi fokuserar på det vi kan. Detta gör inte att väljarna som väljer PP är idioter, eller inte fattar vad de röstar på. Tvärt om så har de till skillnad mot de flesta vaneröstare taget ett medvetet beslut om att rösta på PP, ofta efter att ha läst på ordentligt i de frågor som PP driver. Hur många av de som röstar på S och M har läst deras program?
Visst skulle PP kunna lova vitt och brett att hjälpa miljön, stoppa knarket och massa andra trevliga saker. Vi skulle kunna utöka vårt program i oändlighet, men ärligt talat, borde vi inte satsa på kvalité framför kvantitet? Handlar det inte om vem som håller sina löften bäst framför vem som kan komma på flest löften?
För att förtydliga varför det inte är ett problem, utan en fördel, att rösta på ett ärligt parti så låt oss göra en jämförelse.
Du ska ut och äta middag, du får välja mellan två kokkar som satt ihop var sin meny med begränsad budget.
Den förste kocken funderar på vad gästerna vill ha och skriver en meny; förrätt blir foi gras på rågbröd, huvudrätt blir en rådjurssadel med massor av färska primörer och till efterrätt så blir det champagnemosse på belgiskchokladspegel.
Den andra kocken tittar på budgeten och inser att den inte är så stor och inser att han bara kan lova en rätt, resten av menyn måste han bestämma när han vet hur mycket pengar han får över. Så han skriver bara ut sin huvudrätt som blir helstekt fläskfilé med färskpotatis och svampstuvning.
Så kommer det gäster och tittar på de båda menyerna. En tänker att det vore spännande att prova foi gras och väljer den förste, en annan älskar choklad och väljer därför också den första. Andra tänker att det är bättre att välja det man vet var det blir och väljer därför också den första kocken.
Men en del tycker att det finns inget godare än stekt fläskfilé, så de väljer kock nummer två. De blir hånade av de andra för de vet ju inte var de till för och efterrätt. Men de är nöjda så länge de får sin fläskfilé.
Nu åker kockarna till affären. Den andra kocken köper det han behöver till sin huvudrätt och tar sedan resten av pengarna och improviserar ihop en för och efterrätt som han blir nöjd med. Den första kocken inser i affären att pengarna aldrig kommer att räcka till allt det han vill ha. Han väljer precis som kock nr två att satsa på huvudrätten och byter ut för och efterrätt mot billigare alternativ.
När de så serverar maten så kommer omkring 60% av den förste kockens kunder bli besvikna, de valde honom för hans för och efterrätter men får något helt annat. Bara 30% blir nöjda eftersom de valde efter huvudrätten.
Hos den andra kocken så är 100% nöjda, de fick vad de bad om och därför var de nöjda. På det hela är de glada att kocken var ärlig redan från början så att de visste vad de fick.
Min röst är redan lagd, och det känns tryggt att jag vet vad jag röstade på. Jag röstade för personlig integritet och det är precis vad min röst kommer att användas till.
onsdag 3 juni 2009
Politiker är som kinderägg
Det är kanske inte den vanligaste jämförelsen men den kom till mig när jag stod i kön på Willys. Bakom mig stod en barnfamilj med en liten son som så gärna ville ha ett kinderägg. Mamman försökte i det längsta att hålla ut och sa till slut "Du får ju ändå aldrig den leksaken du vill ha".
Så visst är många politiker som kinderägg. I valtider lockar de oss med söta och goda vallöften, precis som barnen lockas av den goda chokladen och den förväntade roliga leksaken. Vi kan omöjligt stå emot utan lägger vår röst på dem, vi köper ägget och mumsar i oss chokladen. Sedan när valet är över och rösterna är säkrade så kommer överraskningen som inte alls är den man ville ha. Istället för den där häftiga grävmaskinen som man skulle få sätta ihop själv får man en liten groda med solglasögon i plast. I stället för det som så ädelt lovades innan valet är bortglömt och i stället dimper FRA, IPRED och andra läskiga otäcka överraskningar ner i knät.
Konstigt nog så är det just piratpartiets ärlighet som ofta angrips från olika håll. När partiledaren och den översta kandidaten till EP är ärliga med bland annat sina finansiella villkor så anklagar man dem från allt i från att vara lyckosökare till att vara tiggare. Ärligt talat så är det uppfriskande att någon skriver ut vilken leksak som finns i ägget!
Det samma gäller med alla som ropar och skriker om att PP är ett enfrågeparti (vilket inte stämmer alls utan snarare är vi ett trefrågeparti). Även här så är partiet helt enkelt ärliga och säger att ingen kan vara expert på allt. Det finns de som kan miljö, ekonomi och annat bättre än vi och därför är vi villiga att lyssna till dem. Vi erkänner att vi är riktigt duktiga på det vi säger att vi kan och att vi anser att det är det mest grundläggande för alla demokratiska samhällen. Har det helt plötsligt blivit omodernt att vara ärlig? Är vi så vana vid alla vackra löften att vi inte kan föreställa oss att en politiker kan vara ärlig? Är vi så vana vid kinderägg att en chokladkaka är något som betraktas som konstigt och hotfull, något som måste misskrediteras och smutskastas?
Inga kinderägg för mig tack, tacka vet jag en rejäl chokladkaka!
Så visst är många politiker som kinderägg. I valtider lockar de oss med söta och goda vallöften, precis som barnen lockas av den goda chokladen och den förväntade roliga leksaken. Vi kan omöjligt stå emot utan lägger vår röst på dem, vi köper ägget och mumsar i oss chokladen. Sedan när valet är över och rösterna är säkrade så kommer överraskningen som inte alls är den man ville ha. Istället för den där häftiga grävmaskinen som man skulle få sätta ihop själv får man en liten groda med solglasögon i plast. I stället för det som så ädelt lovades innan valet är bortglömt och i stället dimper FRA, IPRED och andra läskiga otäcka överraskningar ner i knät.
Konstigt nog så är det just piratpartiets ärlighet som ofta angrips från olika håll. När partiledaren och den översta kandidaten till EP är ärliga med bland annat sina finansiella villkor så anklagar man dem från allt i från att vara lyckosökare till att vara tiggare. Ärligt talat så är det uppfriskande att någon skriver ut vilken leksak som finns i ägget!
Det samma gäller med alla som ropar och skriker om att PP är ett enfrågeparti (vilket inte stämmer alls utan snarare är vi ett trefrågeparti). Även här så är partiet helt enkelt ärliga och säger att ingen kan vara expert på allt. Det finns de som kan miljö, ekonomi och annat bättre än vi och därför är vi villiga att lyssna till dem. Vi erkänner att vi är riktigt duktiga på det vi säger att vi kan och att vi anser att det är det mest grundläggande för alla demokratiska samhällen. Har det helt plötsligt blivit omodernt att vara ärlig? Är vi så vana vid alla vackra löften att vi inte kan föreställa oss att en politiker kan vara ärlig? Är vi så vana vid kinderägg att en chokladkaka är något som betraktas som konstigt och hotfull, något som måste misskrediteras och smutskastas?
Inga kinderägg för mig tack, tacka vet jag en rejäl chokladkaka!
tisdag 2 juni 2009
Utestängda från gammelmedia
Läste precis i DN att piratpartiet inte får vara med i den stora slutdebatten som SVT håller i. Jag skulle önska att jag kunde säga att jag är förvånad men tendenserna har varit de samma genom hela valkampanjen. Piratpartiet har hela tiden fått nöja sig med som bäst en plats i utkanten.
Gång på gång har partiet fått debattera med andra små partier så som F! och SD under en liten kort stund mot slutet av ett program. Det mönstret har framgått både i SVT's Agenda och TV4as Kvällsöppet med Ekdal. Båda "debatterna" har karakteriserats av kaose och tidsbrist. Ingen av dem gav igentligen en väljare information om vad denne kunde vänta sig från något av parterna. Trotts detta gjorde Christian Engström från PP väldigt bra ifrån sig och behöll sitt lugn. Efter dessa tillfällen har han dock fått chansen att möta mer värdiga motståndare, dels i Studio ett på P1 och dels i Godmorgon Sverige på SVT.
Men nu så anses det inte att PP har gjort ett tillräkligt stor frammarsh för att vara med slutdebatten. Det räcker tydligen inte med att opinjonsundersökningarna ger oss någonstans mellan 4 och 8%. Så varför ska vi bry oss? Varför är det så viktigt att vara med? Jag ser flera orsaker.
Dels så kommer förmodligen flera av de som inte har bestämt sig för vad de vill rösta titta på programet och de kommer då inte att se vår sida. Det kan kosta oss väljar.
Dels så "anklagas" vi för att vara för mans inriktade och använda medier som främst tilltalar männen för att föra ut vårt budskap. Inte undra på säger jag när vi inte får vettiga chanser att framföra våra åsikter i mer traditionell media.
Dels så är det helt enkelt logiskt att väljarna ska få höra vad vi kommer att tillföra EP. Som det ser ut i nuläget kommer vi att få in i alla fall en person i EU som representerar Sverige, borde då inte Sverige få veta vem vi är?
Nåja, innan vi gråter oss till sömn i natt så kan vi trösta oss med att när SVT tog till samma tjuvknep för Junilistan i förra Eu-valet så ledde det till att de på valdagen fick en hel hög med extra röster i sympati. Så kanske borde vi skicka ut en fruktkorg till SVT och tacka för de två extra platserna i EP som de precis har ordnat åt oss ;).
Gång på gång har partiet fått debattera med andra små partier så som F! och SD under en liten kort stund mot slutet av ett program. Det mönstret har framgått både i SVT's Agenda och TV4as Kvällsöppet med Ekdal. Båda "debatterna" har karakteriserats av kaose och tidsbrist. Ingen av dem gav igentligen en väljare information om vad denne kunde vänta sig från något av parterna. Trotts detta gjorde Christian Engström från PP väldigt bra ifrån sig och behöll sitt lugn. Efter dessa tillfällen har han dock fått chansen att möta mer värdiga motståndare, dels i Studio ett på P1 och dels i Godmorgon Sverige på SVT.
Men nu så anses det inte att PP har gjort ett tillräkligt stor frammarsh för att vara med slutdebatten. Det räcker tydligen inte med att opinjonsundersökningarna ger oss någonstans mellan 4 och 8%. Så varför ska vi bry oss? Varför är det så viktigt att vara med? Jag ser flera orsaker.
Dels så kommer förmodligen flera av de som inte har bestämt sig för vad de vill rösta titta på programet och de kommer då inte att se vår sida. Det kan kosta oss väljar.
Dels så "anklagas" vi för att vara för mans inriktade och använda medier som främst tilltalar männen för att föra ut vårt budskap. Inte undra på säger jag när vi inte får vettiga chanser att framföra våra åsikter i mer traditionell media.
Dels så är det helt enkelt logiskt att väljarna ska få höra vad vi kommer att tillföra EP. Som det ser ut i nuläget kommer vi att få in i alla fall en person i EU som representerar Sverige, borde då inte Sverige få veta vem vi är?
Nåja, innan vi gråter oss till sömn i natt så kan vi trösta oss med att när SVT tog till samma tjuvknep för Junilistan i förra Eu-valet så ledde det till att de på valdagen fick en hel hög med extra röster i sympati. Så kanske borde vi skicka ut en fruktkorg till SVT och tacka för de två extra platserna i EP som de precis har ordnat åt oss ;).
söndag 31 maj 2009
Att tjuvkika på historien
Genom vår historia kan vi förutspå framtiden, sa någon intelligent människa någon gång. Och det ligger sanning i det påståendet. Historien och jag är polare, inte för att det på något vis innebär att jag kan se in i framtiden. Men jag ser likheter, gemensamma drag, både i stor och liten skala.
Lars Gustafsson drog historiska paralleller när han "kom ut" som piratpartist. Jag tänkte berätta en historia som inte ska tolkas som att jag gör en direkt jämförelse med dagens värld. Utan den ska mer ses som en inspirationsberättelse, vad som kan hända när små människor gör stora saker.
För lite mer än tre tusen år sedan höll bronsåldern på att ta slut runt medelhavet. Utsträckt runt havet låg flera stora kungadömen som vart och ett styrdes av en maktelit där kungafamiljen stod högst i rang. Tidens viktigaste vapen i de stora slagen som ägde rum var krigsvagnar dragna av en eller två hästar och bemannade med en kusk och en bågskytt klädda i ringbrynja från topp till tå. Ekipagen var snabba och effektiva och på den tiden trodde man de var ostoppbara. Men så runt 1200f.Kr hände något som skapade förändringar som ledde världen i en helt ny riktning. Utan någon större förvarning började de stora städerna och de vackra, utsmyckade palatsen att ödeläggas eller överges. På ruinerna finns spår av jordbävningar, men endast jordbävningar kan inte få människor att överge hundraåriga, ja till och med tusenåriga, traditioner. Jordbävningar hade drabbat städerna förut och man hade återuppbyggt dem. Nej något annat bidrog till att de stora kulturerna runt medelhavet dog ut en efter en. Spåren efter vad det var hittar vi på väggarna i det Egyptiska templen i Medinet Habu och Karnak. Där finns det att läsa om "The sea people".
Sjö folket var enligt egyptierna sju stycken fruktade stammar som drog omkring i medelhavet förmodligen på jakt efter land att erövra och bosätta sig i.
Så vem var dessa sjö människor? Sanningen är att vi inte vet så mycket om dem förutom det vi kan läsa på väggarna som egyptierna dekorerade och i ärlighetens namn så var de mer intresserade av att framhäva deras egen seger över dessa sjö folket än att ge historiska fakta till eftervärlden. Forskarna idag tror dock att dessa människor var legosoldater som de olika mäktiga rikena hade använt i de krig som härjade i medelhavet. Men på grund av långvarig fredstid så stod de sysslolösa och utan riktiga befälhavare. Troligen så var de missnöjda och kanske till och med bittra över att gå sysslolösa och inte ha någon inkomst. Steget till att bygga upp en revolution var inte långt borta. De ville ha sitt eget land och de ville förmodligen ha ett litet startkapital.
Dessa människor var vältränade soldater, troligen veteraner från flera krig. De visst vad de gjorde. Men bilderna som beskriver dem visar att de var vanliga fotsoldater. De bar en lätt läderjacka, en liten rund träsköld som var klädd med skinn och en hjälm som troligen var mer till dekoration än för skydd. Hur kunde dessa män tävla mot dåtidens stormakter med deras krigsvagnar som ansågs vara oförstörbara? Troligen ligger svaret i deras erfarenhet, de viiste vad de kämpade mot, de hade tidigare stått sida vid sida med stridsvagnar. De visste hur offantligt effektiva de var men även vilka deras svaga punkter var. För en stridsvagn har svagheter.
För det första så blir det problem så snart terrängen blir ojämn och stenig, stötdämpare och terränghjul var okända begrepp på den tiden... Men den största svagheten var hästarna. Sjö människorna använde sig av korta kastspjut som tidigare endast hade använts för jakt. Syftet var inte att skada kusken eller bågskytten eftersom båda var klädda i ringbrynjor. Nej målet var hästen. Dödade man eller skadade man hästen så blev ekipaget stillastående och kuskens och bågskyttens ringbrynja gick från att ha varit ett utmärkt skydd till att bli tunga, otympliga kläder som gjorde det näst intill omöjligt att fly eller vara effektiv i en närstrid. När detta väl upptäcktes kunde de stridsvana sjö folket ta upp striden med elitens armeer och efter vad vi kan se så var de väldigt effektiva.
De lämnade ödelagda städer och riken efter sig. Det finns till och med en lertavla som har hittats i en av städerna som plundrats. Meddelandet var enkelt men desperat:
Lertavlan lämnade aldrig fram sitt budskap, den hittade inuti en ugn där den lagts för att härdas...
Sjö folket fortsatte sitt tåg genom hela medelhavet och mellanöstern. De stannade inte för än i Egypten. Egypten var ett av de största och mäktigaste rikena på den tiden. De hade en fördel som de andra inte hade haft: de visste vad som var på väg. De hade fått information från sina allierade som hade drabbats av sjö folket och de gjorde precis samma sak som sjö folket hade gjort med stridsvagnarna. De tog reda på sin fiendes svagheter och trots fiendens namn så var svagheten vatten. I ett stort sjöslag så slog egyptierna ner sjö folket och ristade sedan in sina stora bedrifter i tempelväggarna. Vad som hände med sjö folket vet ingen men troligen så slog de sig ner i de rikena de hade plundrat och ödelagt. Enligt vissa källor skulle en lite större falang ha bosatt sig i dagens Israel.
Bakom sig lämnade de ett ödelagt medelhav. Men genom sina handlingar så hade de effektivt berövat makteliten dess makt. Kvar finns bönderna och hantverkarna och alla de andra "vanliga människorna". I det klimatet hände några av vår historias mäktigaste framväxter. Mitt i detta reste sig det klassiska Grekland med sina statssamhällen och med dem så lades grunden till det vi i dag kallar demokrati. På grund av ett fåtal "små" människors nya ideer och deras tro på dessa ideer så skapades möjligheten för demokratiskt tänkande.
Lars Gustafsson drog historiska paralleller när han "kom ut" som piratpartist. Jag tänkte berätta en historia som inte ska tolkas som att jag gör en direkt jämförelse med dagens värld. Utan den ska mer ses som en inspirationsberättelse, vad som kan hända när små människor gör stora saker.
För lite mer än tre tusen år sedan höll bronsåldern på att ta slut runt medelhavet. Utsträckt runt havet låg flera stora kungadömen som vart och ett styrdes av en maktelit där kungafamiljen stod högst i rang. Tidens viktigaste vapen i de stora slagen som ägde rum var krigsvagnar dragna av en eller två hästar och bemannade med en kusk och en bågskytt klädda i ringbrynja från topp till tå. Ekipagen var snabba och effektiva och på den tiden trodde man de var ostoppbara. Men så runt 1200f.Kr hände något som skapade förändringar som ledde världen i en helt ny riktning. Utan någon större förvarning började de stora städerna och de vackra, utsmyckade palatsen att ödeläggas eller överges. På ruinerna finns spår av jordbävningar, men endast jordbävningar kan inte få människor att överge hundraåriga, ja till och med tusenåriga, traditioner. Jordbävningar hade drabbat städerna förut och man hade återuppbyggt dem. Nej något annat bidrog till att de stora kulturerna runt medelhavet dog ut en efter en. Spåren efter vad det var hittar vi på väggarna i det Egyptiska templen i Medinet Habu och Karnak. Där finns det att läsa om "The sea people".
Sjö folket var enligt egyptierna sju stycken fruktade stammar som drog omkring i medelhavet förmodligen på jakt efter land att erövra och bosätta sig i.
Så vem var dessa sjö människor? Sanningen är att vi inte vet så mycket om dem förutom det vi kan läsa på väggarna som egyptierna dekorerade och i ärlighetens namn så var de mer intresserade av att framhäva deras egen seger över dessa sjö folket än att ge historiska fakta till eftervärlden. Forskarna idag tror dock att dessa människor var legosoldater som de olika mäktiga rikena hade använt i de krig som härjade i medelhavet. Men på grund av långvarig fredstid så stod de sysslolösa och utan riktiga befälhavare. Troligen så var de missnöjda och kanske till och med bittra över att gå sysslolösa och inte ha någon inkomst. Steget till att bygga upp en revolution var inte långt borta. De ville ha sitt eget land och de ville förmodligen ha ett litet startkapital.
Dessa människor var vältränade soldater, troligen veteraner från flera krig. De visst vad de gjorde. Men bilderna som beskriver dem visar att de var vanliga fotsoldater. De bar en lätt läderjacka, en liten rund träsköld som var klädd med skinn och en hjälm som troligen var mer till dekoration än för skydd. Hur kunde dessa män tävla mot dåtidens stormakter med deras krigsvagnar som ansågs vara oförstörbara? Troligen ligger svaret i deras erfarenhet, de viiste vad de kämpade mot, de hade tidigare stått sida vid sida med stridsvagnar. De visste hur offantligt effektiva de var men även vilka deras svaga punkter var. För en stridsvagn har svagheter.
För det första så blir det problem så snart terrängen blir ojämn och stenig, stötdämpare och terränghjul var okända begrepp på den tiden... Men den största svagheten var hästarna. Sjö människorna använde sig av korta kastspjut som tidigare endast hade använts för jakt. Syftet var inte att skada kusken eller bågskytten eftersom båda var klädda i ringbrynjor. Nej målet var hästen. Dödade man eller skadade man hästen så blev ekipaget stillastående och kuskens och bågskyttens ringbrynja gick från att ha varit ett utmärkt skydd till att bli tunga, otympliga kläder som gjorde det näst intill omöjligt att fly eller vara effektiv i en närstrid. När detta väl upptäcktes kunde de stridsvana sjö folket ta upp striden med elitens armeer och efter vad vi kan se så var de väldigt effektiva.
De lämnade ödelagda städer och riken efter sig. Det finns till och med en lertavla som har hittats i en av städerna som plundrats. Meddelandet var enkelt men desperat:
Far, männen i båtar har kommit och härjat mitt land. Om du ser att de är på väg så skicka bud.
Lertavlan lämnade aldrig fram sitt budskap, den hittade inuti en ugn där den lagts för att härdas...
Sjö folket fortsatte sitt tåg genom hela medelhavet och mellanöstern. De stannade inte för än i Egypten. Egypten var ett av de största och mäktigaste rikena på den tiden. De hade en fördel som de andra inte hade haft: de visste vad som var på väg. De hade fått information från sina allierade som hade drabbats av sjö folket och de gjorde precis samma sak som sjö folket hade gjort med stridsvagnarna. De tog reda på sin fiendes svagheter och trots fiendens namn så var svagheten vatten. I ett stort sjöslag så slog egyptierna ner sjö folket och ristade sedan in sina stora bedrifter i tempelväggarna. Vad som hände med sjö folket vet ingen men troligen så slog de sig ner i de rikena de hade plundrat och ödelagt. Enligt vissa källor skulle en lite större falang ha bosatt sig i dagens Israel.
Bakom sig lämnade de ett ödelagt medelhav. Men genom sina handlingar så hade de effektivt berövat makteliten dess makt. Kvar finns bönderna och hantverkarna och alla de andra "vanliga människorna". I det klimatet hände några av vår historias mäktigaste framväxter. Mitt i detta reste sig det klassiska Grekland med sina statssamhällen och med dem så lades grunden till det vi i dag kallar demokrati. På grund av ett fåtal "små" människors nya ideer och deras tro på dessa ideer så skapades möjligheten för demokratiskt tänkande.
lördag 30 maj 2009
Lösningar, inte problem
Jag satt som vanligt och surfade mig igenom diverse olika bloggar efter jobbet. Ja jag tillhör den skaran som faktiskt måste jobba kväll även på pingst. Jag råkade på en blogg som fick en femöring att trilla ner för mig. Meningen som fick lyset att tändas var:
Jag vet inte varför jag aldrig sett det innan, det är ju så självklart. Jag tycker meningen ovan sammanfattar partiet på ett underbart sätt. Med många andra partier så får man höra att de vill göra det ena efter det andra men (och sedan kommer en oändlig harang) de andra partierna arbetar mot oss, ekonomin är inte gynnsam, tekniken finns inte, det behövs utredningar, ja vi kan fortsätta nästan utan ände. De ser de stora problemen och fastnar.
Piratpartiet har ett envist och kanske naivt sätt att se på det. Vi har lösningarna och vi ska driva igenom dem till allas gagn. Det många tar för velighet eller som en svaghet att vi inte har bestämt vilken grupp vi vill tillhöra, handlar tvärt om att vi har målet i sikte och vägen dit kan anpassas. Vi ser lösningen och det finns inget, eller i alla fall väldigt få saker, som kan få oss att vika från den övertygelsen.
Om det här är för att vi är ganska nya inom politiken och därför har kvar vår "barnsliga" naivitet och fantasi så må det vara. Låt oss utnyttja det och låt det bli vår ledstjärna. Låt oss försöka bevara det som andra tycks ha förlorat.
Låt oss fortsätta på den vägen som vi redan går: hitta lösningarna och arbeta för att förverkliga dem.
Jag fullkomligt älskar piratpartiets förmåga att se lösningar på problem.
Jag vet inte varför jag aldrig sett det innan, det är ju så självklart. Jag tycker meningen ovan sammanfattar partiet på ett underbart sätt. Med många andra partier så får man höra att de vill göra det ena efter det andra men (och sedan kommer en oändlig harang) de andra partierna arbetar mot oss, ekonomin är inte gynnsam, tekniken finns inte, det behövs utredningar, ja vi kan fortsätta nästan utan ände. De ser de stora problemen och fastnar.
Piratpartiet har ett envist och kanske naivt sätt att se på det. Vi har lösningarna och vi ska driva igenom dem till allas gagn. Det många tar för velighet eller som en svaghet att vi inte har bestämt vilken grupp vi vill tillhöra, handlar tvärt om att vi har målet i sikte och vägen dit kan anpassas. Vi ser lösningen och det finns inget, eller i alla fall väldigt få saker, som kan få oss att vika från den övertygelsen.
Om det här är för att vi är ganska nya inom politiken och därför har kvar vår "barnsliga" naivitet och fantasi så må det vara. Låt oss utnyttja det och låt det bli vår ledstjärna. Låt oss försöka bevara det som andra tycks ha förlorat.
Låt oss fortsätta på den vägen som vi redan går: hitta lösningarna och arbeta för att förverkliga dem.
onsdag 27 maj 2009
Varför pirat?
Tillåt mig att upprepa mig genom att börja med meningen: Det började med att EU-valet stod och knackade på dörren....
Jag insåg att "gammelpartierna" inte erbjöd något som lockade. Jag ville ha ett parti som såg den stora bilden, ett parti där jag visste vad jag röstade på. Valet visade sig inte vara så svårt.
För mig är PP det enda öppna och ärliga partiet. De är helt öppna med det faktum att deras hjärtefrågor, stöttepelare, grundidéer, kalla det vad man vill, är det man satsar på. Jag vet att om de får välja mellan att få sin vilja igenom med tex medicinsk patent och att få högre jordbruksstöd så kommer de alltid att välja det medicinska patentet. Jag vet vad jag röstar på, jag vet vilka val de kommer att göra. Hur ofta kan man säga det om ett parti?
Men det som är den avgörande frågan som fick mig att pli pirat, nej det är inte gratis musik ;), är att det är det enda partiet som jag har råkat på som vill börja bygga grunden färdigt och få den stabil innan de ger sig på fasaden. För om vi inte har våra grundläggande rättigheter så har vi inget.
Men allt det är skäl att rösta på ett parti, jag tog ett steg som jag aldrig trodde att jag skull ta. Jag blev medlem, en av de (i skrivandets stund) nästan 47 000 medlemmar som är piratpartiet. Varför? Därför att PP fick mig att känna att jag kunde hjälpa till, jag var nyttig, gjorde en skillnad, ja jag var kanske till och med nödvändig. Egentligen är jag inte ens i närheten av den bild som man ofta får se av "pirater". Ofta beskrivs de som unga män som är duktiga på datorer och som mer eller mindre lever sitt liv på internet. Ja till en början är jag ju ingen man och jag börjar nå den åldern då man inte längre beskrivs som ung och även om jag älskar mina datorer och friheten med internet så är jag i grunden helt okunnig om datorer. Men min åsikt blir ändå hörd. PP är bredare än många tror och idag finns det medlemmar från alla vägar i livet. Lika lite som att alla moderater är medelålders män i kostymer och att alla miljöpartister äger en kånken och Palestinasjalar så är piratpartister en homogen grupp. Alla är välkomna, alla röster blir hörda och alla åsikter diskuteras.
För att summera mitt något splittrade inlägg här ovan så kan ajg inte tänka mig att lägga min röst och mitt stöd till något annat parti än Pirat Partiet. Så hissa "jolly roger" och gnola med mig:
"Yo ho, yo ho, a pirates life form me..."
Jag insåg att "gammelpartierna" inte erbjöd något som lockade. Jag ville ha ett parti som såg den stora bilden, ett parti där jag visste vad jag röstade på. Valet visade sig inte vara så svårt.
För mig är PP det enda öppna och ärliga partiet. De är helt öppna med det faktum att deras hjärtefrågor, stöttepelare, grundidéer, kalla det vad man vill, är det man satsar på. Jag vet att om de får välja mellan att få sin vilja igenom med tex medicinsk patent och att få högre jordbruksstöd så kommer de alltid att välja det medicinska patentet. Jag vet vad jag röstar på, jag vet vilka val de kommer att göra. Hur ofta kan man säga det om ett parti?
Men det som är den avgörande frågan som fick mig att pli pirat, nej det är inte gratis musik ;), är att det är det enda partiet som jag har råkat på som vill börja bygga grunden färdigt och få den stabil innan de ger sig på fasaden. För om vi inte har våra grundläggande rättigheter så har vi inget.
Men allt det är skäl att rösta på ett parti, jag tog ett steg som jag aldrig trodde att jag skull ta. Jag blev medlem, en av de (i skrivandets stund) nästan 47 000 medlemmar som är piratpartiet. Varför? Därför att PP fick mig att känna att jag kunde hjälpa till, jag var nyttig, gjorde en skillnad, ja jag var kanske till och med nödvändig. Egentligen är jag inte ens i närheten av den bild som man ofta får se av "pirater". Ofta beskrivs de som unga män som är duktiga på datorer och som mer eller mindre lever sitt liv på internet. Ja till en början är jag ju ingen man och jag börjar nå den åldern då man inte längre beskrivs som ung och även om jag älskar mina datorer och friheten med internet så är jag i grunden helt okunnig om datorer. Men min åsikt blir ändå hörd. PP är bredare än många tror och idag finns det medlemmar från alla vägar i livet. Lika lite som att alla moderater är medelålders män i kostymer och att alla miljöpartister äger en kånken och Palestinasjalar så är piratpartister en homogen grupp. Alla är välkomna, alla röster blir hörda och alla åsikter diskuteras.
För att summera mitt något splittrade inlägg här ovan så kan ajg inte tänka mig att lägga min röst och mitt stöd till något annat parti än Pirat Partiet. Så hissa "jolly roger" och gnola med mig:
"Yo ho, yo ho, a pirates life form me..."
tisdag 26 maj 2009
Internetfrihet
Det hela började när EU-valet knackade på dörren. I grunden är jag något av en idealist och anser att man som medborgare är skyldig att göra sin röst hörd. Om inte vi formar vårt samhälle, vem ska då göra det? Så jag skulle rösta, men ingen av de "gamla vanliga" partierna lockade. Ett tag snuddade jag vid tanken på att rösta blankt, den lockade inte alls. Så valet föll på att ta reda på vad alla de små partierna stod för. Som de flesta andra hade jag hört talas om dem, men visste inte riktigt var de stod.
Så jag vände mig till internet och de olika hemsidorna. Vad jag hittade är mindre intressant än att jag verkligen hittade något. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur det var utan internet. Ja jag är inte så uråldrig som det låter. Datorn gjorde intrång i mitt hem när jag var omkring 12 år, men det dröjde säkert fem år till innan internet följde. På den tiden var det ett ostadigt och långsamt modem. Jag tillhör kanske en av de sista generationerna som kommer att minnas hur plågsamt faktasökandet var innan internet.
Biblioteket var bästa chansen, förutsatt att du hade möjlighet att ta dig dit under öppettiden och att de valde att ta hem ordentligt med böcker i det ämne du letade efter. Din möjlighet att hitta information var hela tiden styrd av andra, de som köpte in böcker på biblioteket eller i bokhandeln, de som valde vilka artiklar som skulle publiceras i de olika tidningarna osv. Men med internet så släpptes informationen fri, på gott och ont. Idag kan alla göra sin åsikt hörd. Letar jag efter fakta så behöver jag inte lägga mitt hopp till mitt lokala bibliotek. Jag kan själv söka reda på de böcker/tidskrifter/publikationer jag behöver och ofta kan jag få dem hem i brevlådan. Det finns inte längre någon som begränsar vad jag kan läsa.
När jag iakttar ungdomar som är uppväxta med internet idag så slås jag ofta av en sak: De är utomordentligt skickliga källkritiker. De sorterar sig igenom hemsidor, bloggar och andra informationskällor med en effektivitet som förundrar mig. Trotts att jag under fem år har drillats i konsten på högskolan så känner jag mig underlägsen de här naturbegåvningarna. De kan skilja agnarna från vetet.
Men vår frihet på internet håller på att begränsas. Fildelningen är nu förbjuden och många sitter hemma i stugorna och säger att friheten på internet inte kommer att drabbas. Tvärt om, första steget är taget, vad blir det andra? När man i skolan diskuterade åsiktsfrihet så fick man lära sig att man inte kan förbjuda ens de mest kränkande åsikter eftersom man då var på väg utför en brant backe utan broms. Vem bestämmer vilka åsikter som är bra och dåliga och när sätter amn stopp?
Det samma gäller vår frihet på internet. Fildelning må kanske se ut som ett litet och obetydligt steg, men det är likväl ett steg. Vad säger att det stannar här? Just nu är det fildelning som är boven, det oacceptabla, det som är fel. I morgon kan det vara något helt annat. Steget är taget och det är nu vi måste protestera, inte i morgon, inte om ett halvår. Vi måste markera nu att det är oacceptabelt och att vi vill ha kvar internetfriheten. Vi vill inte gå tillbaka till den tiden då vårt informationsflöde begränsades av vissa. Informationen tillhör oss alla, alla ska ha lika rätt att ta del av den.
Så jag vände mig till internet och de olika hemsidorna. Vad jag hittade är mindre intressant än att jag verkligen hittade något. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur det var utan internet. Ja jag är inte så uråldrig som det låter. Datorn gjorde intrång i mitt hem när jag var omkring 12 år, men det dröjde säkert fem år till innan internet följde. På den tiden var det ett ostadigt och långsamt modem. Jag tillhör kanske en av de sista generationerna som kommer att minnas hur plågsamt faktasökandet var innan internet.
Biblioteket var bästa chansen, förutsatt att du hade möjlighet att ta dig dit under öppettiden och att de valde att ta hem ordentligt med böcker i det ämne du letade efter. Din möjlighet att hitta information var hela tiden styrd av andra, de som köpte in böcker på biblioteket eller i bokhandeln, de som valde vilka artiklar som skulle publiceras i de olika tidningarna osv. Men med internet så släpptes informationen fri, på gott och ont. Idag kan alla göra sin åsikt hörd. Letar jag efter fakta så behöver jag inte lägga mitt hopp till mitt lokala bibliotek. Jag kan själv söka reda på de böcker/tidskrifter/publikationer jag behöver och ofta kan jag få dem hem i brevlådan. Det finns inte längre någon som begränsar vad jag kan läsa.
När jag iakttar ungdomar som är uppväxta med internet idag så slås jag ofta av en sak: De är utomordentligt skickliga källkritiker. De sorterar sig igenom hemsidor, bloggar och andra informationskällor med en effektivitet som förundrar mig. Trotts att jag under fem år har drillats i konsten på högskolan så känner jag mig underlägsen de här naturbegåvningarna. De kan skilja agnarna från vetet.
Men vår frihet på internet håller på att begränsas. Fildelningen är nu förbjuden och många sitter hemma i stugorna och säger att friheten på internet inte kommer att drabbas. Tvärt om, första steget är taget, vad blir det andra? När man i skolan diskuterade åsiktsfrihet så fick man lära sig att man inte kan förbjuda ens de mest kränkande åsikter eftersom man då var på väg utför en brant backe utan broms. Vem bestämmer vilka åsikter som är bra och dåliga och när sätter amn stopp?
Det samma gäller vår frihet på internet. Fildelning må kanske se ut som ett litet och obetydligt steg, men det är likväl ett steg. Vad säger att det stannar här? Just nu är det fildelning som är boven, det oacceptabla, det som är fel. I morgon kan det vara något helt annat. Steget är taget och det är nu vi måste protestera, inte i morgon, inte om ett halvår. Vi måste markera nu att det är oacceptabelt och att vi vill ha kvar internetfriheten. Vi vill inte gå tillbaka till den tiden då vårt informationsflöde begränsades av vissa. Informationen tillhör oss alla, alla ska ha lika rätt att ta del av den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)